Denna dag var vi helt lediga, vi slapp till och med ett sånt där samtal på morgonen där vår chef väcker oss med orden ”Kan ni vara på plats X om en timma, redo att servera?”.

Det var länge sen vi gick på stan och shoppade, och idag fick vi lön (vi får lön två gånger i månaden), så vi bestämde oss för lite shopping. Behöver lite vinterutstyrsel så lika bra att passa på.

Vi köpte identiska fingervantar och halsdukar jag och Mattias, lite tvilling-wannabes ;P Jag fixa mig även en riktigt skön mössa på Carlings. Mattias köpte sig en jacka där, jag väntar på att få min gamla vinterjacka levererad från Sverige istället. Priserna är som i Sverige, faktiskt.

Efter shoppingen så letade vi upp ett mysigt café på en parallelgata till Karl Johan med uteservering. De flesta fik, barer, och restauranger här har fortfarande sina uteserveringar öppna, fulla med mysiga kuddar, filtar, och ljus. Där sjönk vi ner med vår nya vinterutrustning och myste i oss varsin varm choklad ^^

På vägen hem från stan träffa vi Amanda, en av våra roomies, som kom direkt från träning. Vi bussa oss hem och handlade lite öl på vägen. Hon fyller nämligen år imorn, och på lördag är det därför en stor fest. Öl säljs i Norge i vanliga affärer, men bara fram till 20:00. Sen köpte vi även Simpsons-bröd, sjukt gott bröd, med Homer på paketet =D

När vi kom tillbaks till lägenheten så kom vi på att de precis började med gårdstädning i vårt kvarter. Om man hjälpte till lite där skulle man få en flaska vin var, och bjudas på korv och dryck (öl). Vi krattade i typ en kvart innan det var klart, det var väldigt många där och hjälpte till. Lämnade gården mätta, glada, och med två vinare. Topp!

Imorgon ska vi tillbaka till Telenor Arena och jobba igen, vi ska servera på en bankett. Det blir många timmars jobb, och nattjobb, vilket ger bra pengar. Nu blir det snart torsdagskos (kos = mys)!

Så, med lite tur så kommer jag igång med lite mer rapportering om livet i Norge nu.

Men nu är jag iväg igen, i Oslo. Åkte över för en månad sedan med min kusin Mattias i jakt på jobb. Jobbar timmar som servitör på flera olika events och jagar bostad, vilket är mycket svårare än väntat.

Just nu har vi inga jobb förrän på tors-fre. Då ska vi servera på Kongressentrum, där jag serverade konfererande läkare förra veckan. Mattias serverade förra veckan en kunglig tillställning och fick syn på norska kungen, jag låg hemma sjuk. Förra helgen klädde vi upp oss som cowboys och serverade på en stor Western-fest.

Servitörjobbet är helt nytt för mig, men väldigt kul att träffa mycket folk och att det alltid är varierat på flera sätt. Man kommer in rätt snabbt i att bära ut varma tallrikar med mat, och stapla travar med disk, och få plats med flera vinflaskor i en hand.

Tänkte skriva att jag kommer blogga mer om Oslo-äventyret framöver … men med tanke på hur dålig jag varit på att blogga hitills så får vi helt enkelt vänta och se.

Skriver kanske mer nån annan dag.

Topp

Gratulationer från familj och vänner i två dagar, födelsedagskort, väldigt lång o trevlig middag inne i Wellington med min nye vän Jack, och god NZ-tårta som min kusin Chris och hans flickvän Lizzie gjort åt mig.

Vad ska man säga, allt är bra =)

När man packar inför en resa så är det ALLTID så att man tar med sig för mycket (och då är min packning oftast bara 50%-75% så stor som andras). Jag har på bara 1-2 resor saknat något, något som hjälps lätt genom att man köper det på plats, eller så kommer man helt enkelt över det lika fort som man kom på det. På alla resor har jag istället haft saker jag inte använt.

Till Thailand, som förvisso var en charter-resa, så var resväskan full av kläder (jepp, jag är som en kärring när det kommer till sånt). Bara strax över hälften användes dock. Mest gick man runt i badshortsen. Och man köpte alltid nåt snyggt man ville ha på sig, så klart för en struntsumma. Så kläder, som dessutom tar stor plats, är något att fundera extra över då man packar.

Jag tog med tre par strumpor, då början av resan var kall. Ett par gick snabbt sönder så det slängde jag tillsammans med ett av de andra två paren. När jag kom tillbaka till Nya Zeeland sen så fick jag köpa nya strumpor för att det är kallt här nu, men det är inga pengar. Så, antalet par strumpor jag borde ta med för ett halvårs resa: ett par (ett bra par).

Min Nintendo DS och ett gäng spel togs med. Tänkte att lite dödtid kommer jag nog få. Hur mycket dödtid har jag fått? Typ ingen alls. Jag spelade på planet till London, samt en halvtimma på planet till Kina, sen dess har jag inte rört spelet. Så den är den överlägset onödigaste prylen jag släpat runt jorden med (plus laddare). Likaså en stor jäkla sladd för att föra över bilder från min kamera till datorn (upptäckte att min laptop har minneskortsläsare …). I samma fälla hamnade de två böcker jag tog, jag har inte ens öppnat dem. Vill man läsa så har nästan alla hostel böcker att låna.

Mediciner, ta i trä, har också varit till enorm onödan. Jag har inte använt en enda magmedicin på hela resan, inte ens en enkel Samarin. Däremot gick värktabletter åt då jag hade feber två gånger. Resorb var även guld då man var dåligt bakis eller fått i sig dåligt med vätska och var matt. Men jag har bara använt ett av två rör Resorb. Halstabletter och solkräm har jag köpt på plats (eller snott av Victor hehe). Min insektsspray använde jag bara på Fraser Island.

Böt även till endagslinser inför resan. Dubbelt så dyrt, men mycket smidigare. Största fördelen är att jag inte behöver använda nån linsvätska, något som annars väger och tar plats i packningen. När jag kom tillbaka till NZ sen så återgick jag till månadslinser.

Det jag haft mest nytta av är nog min laptop. Jag har kunnat lyssna på all min favoritmusik med Spotify. Jag har kunnat ha kontakt med vänner och familj. Kunnat leta och boka hostels, utföra bankärenden, leta upp sevärdheter i området, se på nån film eller serie då man varit lite uttråkad (hände typ bara en gång iofs), skriva dagbok och blogg, jobba lite, samt så klart föra över alla sina foton samt göra backup på dem. Det kryllar av internetkafféer och datorer på hostel, men de kostar pengar, och jag föredrar min egna bekanta dator.

Mina foton kör jag in i Picasa. Har även köpt av Google extra utrymme online för mina bilder. Så när jag har internetuppkoppling börjar Picasa automatiskt ladda upp mina bilder så att de tryggt sparas online (ingen annan kan se dem, om jag inte vill). Detta har varit en väldig trygghet, för man vill inte förlora alla sina foton. Samt, i och med datorn har jag kunnat ta hutlösa mängder foton, vilket gör fotograferingen roligare och ger bättre resultat.

När jag kom tillbaka till Nya Zeeland så blev mitt resesätt lite annorlunda, nu skulle jag bo här. Så då fick jag helt enkelt ge mig iväg och köpa en massa saker. Ett par jeans räckte till exempel inte, och shorts är för kallt att ha. Mitt enda strumppar räckte inte heller så det blev sex nya par, samt tre tjockare sockor (kalla golv här). Köpte även jacka, skor, och lite andra plagg. Samt så klart min gitarr, teckningsmaterial och en mobiltelefon (50 NZD – 250 kr, billigaste skiten).

Härligt nog har jag inga sämsta köp här, bara bästa köp, så allt kommer tas med hem sen. Får se dock om man lyckas köpa något riktigt tomtigt sista tiden ;P

En grej som funkade riktigt bra när man lämnar ett kallt land för ett varmt var att jag köpte jättebilliga vinterkläder hos Röda Korset, sen när jag kom till Hong Kong så lämnade jag dem till välgörenhet. Då slapp jag frysa, slapp släpa på saker, och jag gjorde en god gärning. Jag kommer dock till hemresan att slänga ett par bomullsbyxor (de gick sönder och är inte värda att laga), ett par badshorts (köpte för 50 kr här i NZ, men hemskt fula), samt badhandduken jag haft med mig.

Till nästa resa kommer bara en bok få följa med, ingen Nintendo, lite färre mediciner (man kan köpa sånt precis överallt ändå så), och färre klädesplagg. När du väljer ut dina kläder, så välj inte dina absolut finaste, för du löper stor risk att förstöra eller slita ut dem på resan. Klokt är även att lämna lite tomrum i sin packning så att man kan få hem allt nytt man köpt, men man kan så klart också skicka hem saker med posten rätt billigt.

Avslutande tips: placera alla sladdar och laddare i varsin liten plastpåse så har du inte världens trassel varje gång du ska ha nåt. Provade det inför denna resa och det har funkat sjukt klockrent.

Nya Zeeland och Wellington speciellt är väldigt kulligt, likaså här ute. Upp och ner, och skarpa svängar. Så går vägarna. Flera kullar har strösslats med hus, och byggen av nya pågår konstant överallt. Vissa tursamma kullar står ännu helt orörda av grävskopor.

Luften är väldigt kylig. I Sverige – hemma – är denna natt inte ens kommen. Det är mitt på dagen och solen skiner på er. När vi tittar upp mot himlen så är det inte densamma vi ser. Det är samma himmel, men ändå en annan. En annan del av den. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt få huvudet runt att jag är på andra sidan jorden och 10 timmar före er. Vid en snabb tanke så är det inga problem, men när man begrundar det så försvinner verkligheten i det.

Snart närmar det sig 6 månader sedan jag åkte. 190 dagar. Samma där, det går inte att förstå. Ena stunden känns det som bara en vecka jag varit borta, i nästa stund som en halv evighet.

De minuter jag står här ute under stjärnorna och förundras ser jag två stjärnfall. Blundar. Önskar.

Tidigare körde jag en kombi här, men dess ”Skattemärke” har gått ut så den måste ”besiktigas”, så jag kör min kusin Chris bil. Speciellt med den är att det är en automat, vilket känns lite speciellt att köra med. Jag vill växla själv hela tiden, speciellt då automaten tycks välja för hög eller låg växel.

Besiktning här görs inte som i Sverige. Har för mig Hans sa att det bara tar ungefär fem minuter, och man gör det en gång per år. Det är inte så noga här.

Nu kan jag minnas fel av vad Hans berättat men har för mig det är såhär: Man får börja övningsköra som 15-åring här, och har rätt att få sitt körkort som 16-åring. Man måste dock i ett år enbart köra själv, det är alltså olagligt att skjutsa någon. Detta tror jag är en riktigt bra idé. Det är dock på gång att höja alla åldersgränserna med ett år på grund av alla singelolyckor med ynglingar.

Nästan oavsett vart jag ska ta mig här i NZ så tar jag mig först ut till motorvägen. Där går det i 100 kilometer i timman. Och plötsligt stoppas man av en ljusövervakad korsning. Efter det stoppas man av ett par ihopsatta rondeller. Tror rondeller inte finns i Sverige på annat än 50-vägar, och inte rödljus heller för den delen? Förresten blinkar man här både in och ut ur rondeller, hemma ska man bara blinka ut.

Precis som i England, Australien, och flera andra ställen, så lyser gatorna när man åker på natten. Något kallat för ”Cat eyes” finns nerstoppade i vägen med ungefär en meters avstånd. Det är små metallhöljen med reflexer i som lyser gult, vitt, eller rött (rött vid vägkanten).

Att köra natt här är lite intressant. För de lyser inte upp vägarna här som hemma. Så att susa fram i 100 på en helt mörk väg är inga konstigheter. Och jag vet inte om jag ser helt fel men det verkar som att använda helljus är extremt sällsynt, bara jag som gör det. För att röra till det hela ännu mer så använder ingen reflexer här, så man ser inte människor som är ute och går förrän de är bara nån meter framför en. Det är oerhört obehagligt.

Cykeltrafiken är nästan helt obefintlig här. Ska man cykla får man nämligen ta sig ut på motorvägen och dela rondell med bilarna. Man kör då på kanten där en speciell cykelbana är utritad. Men den är verkligen inte bred, och den är inte avskiljd från bilvägen med någon kant eller så. Nog för att jag toksaknar att cykla men jag kommer nog inte sätta mig på en cykel här ;P

I Auckland så såg jag en grej på trafikljusen som jag även såg i Peking – nedräknare till när de ändras. Så man vet exakt hur lång tid man som fotgängare har på sig att korsa gatan. I Auckland har de även som i Tokyo så att hela korsningen stängs ner så att man kan korsa den åt viket håll man vill, även diagonalt. Att korsa gatorna diagonalt är sådär oväntat bekvämt att man nästan önskar att man inte skämts bort med det =)

När jag rullar in bilen på en bensinstation så är det inte ovanligt att det står någon vid pumpen och frågar ”How much?”. Så man säger bara hur mycket man vill ha i liter eller dollar och går sen in och betalar så sköter dom tankningen åt dig. En liter bensin här kostar så klart olika på olika ställen, men sist jag tankade på Shell så gav jag 1.729 dollar per liter (ungefär 8-9 kronor). Även i Australien anger de i tiondels cent, tror de gör samma sak i USA och England.

En sista detalj är den allmänna vägsäkerheten. När jag kör ut från Whitby så kör jag först en extremt slingrig väg längs vattnet. Vyn där är så klart sagolikt vacker, men vägen är förrädisk. Man får köra i 80, men jag kommer sällan upp över 60. Och trots knivskarpa kurvor så finns det inte alltid skyddsräcken ut till vattnet. Marita säger att de fiskar upp bilar ur vattnet lite då och då.

Just ja, inte att glömma: de har högerregel här, trots att det är vänstertrafik. Sug på den ni =)

Trots att jag inte kunnat sluta sjunga hela tiden i jeepen på Fraser, och gärna på svenska med de 5 andra svenskarna i bilen, så ville han ses igen. Jag packar det jag behöver för två nätter i mitt gitarrfodral, tillsammans med gitarren, och får skjuts av Chris till tåget.

Vandrar sen från tågstationen i blåst och regn till Base Backpackers där jag checkar in för en natt. Bara känslan av att krypa in i ett dorm igen är underbar, trodde inte jag skulle sakna det så. Ner för trapporna kommer Rasmus, utan strumpor (nåt jag tyckte var roligare än det egentligen var kanske). OMG your hair! – hans första kommentar.

Jag lassar upp mina grejer i min våningssäng och ser samtidigt en exakt identisk gitarrväska i rummet, intressant. Vi kilar sen iväg till McDonalds för att fira vår sammankomst. I Airlie Beach åt vi mer än hälsosamt ofta där ;P Så vi beställer in en Family Box, som består av fyra pommes, fyra drickor, och två Big Macs, möjligen var det två vanliga hamburgare också. Vi kämpar en stund med detta och när vi är färdiga kommer vi med den briljanta idén att prova boxen storleken större imorgon.

Efter det går vi till Temperance, som är ett tre våningars uteställe (jag vill tro att det var där jag var då jag var iväg på den där Silent Disco-grejen). Stället är helt öde. Bara bartendern står bakom baren i den dunkelt belysta lokalen. Han gnuggar rent ett glas med sin diskhandduk och välkomnar oss glatt. Vi sätter oss ner vid baren och beställer in första vändan öl. Han var också en backpacker, från Irland, men fastnade sen här. Vi bubblar på om resor, livet, och allt därimellan och han bjuder på några öl och shots.

Vid elva stänger de, och vi lummar därifrån till Basement, som är baren under vårt hostel. När ett hostel (eller hotell med för den delen) har en egen bar så är det olagligt i Nya Zeeland att ta med egen alkohol på rummet. Detta var något jag och Victor inte led så värst av på vår resa för vi blev bra på att smuggla in det istället ;P I ingången dit så träffar vi ett gäng killar som vi snackar lite med. En av dem säger ”Do you know who this is?” och pekar på en av de andra. ”It’s fucking Daniel Vettori!”, men vi har ingen aning om vem det är. ”It’s the New Zealand national cricket team’s captain” svarar killen, ”He’s really famous here”. Soft tänker vi, sen går vi alla ner till baren.

Lite öl, pool, snack, och dans senare ger vi upp för kvällen och lämnar stället. Vi tvingas dock upp inte långt senare då klockan är halv tio, vi måste förlänga våra dorm-platser med ett dygn till innan 10. Så vi går zombie-fierat ner för trapporna och gör det och kilar sen upp. Somnar som två små stenar medan regnet öser ner över Wellington.

När vi vaknar två timmar senare och mår mycket bättre så försöker vi klura ut vår dag lite lätt. Vi börjar med att vandra runt på Cuba Street och kollar in lite sköna butiker. Kvällen innan hade jag försökt få med honom på en tatuering, men det blev inte mer än att vi kollade in ett par ställen.

Vi letar sen efter något ställe för en varsin kaffe (nåt mochachino-aktigt till mig). Ställe efter ställe röstade vi ner – ”Too few people” osv. Sen kom vi till slutet av Courtney Place och gled in på ett Starbucks. Jag har bara varit på ett en gång tidigare, och det var i Berlin. Så där tar vi en varsin kaffe och sätter oss ner. Jag gör någon rolig kommentar om kaffet och mannen som sitter bredvid lyfter huvudet från sin laptop och frågar ”Did you get the wrong coffe? It does happen”, men jag upprepar vad jag sa och han förstår att han hörde fel. Vi pratar en stund och sen går han upp bakom disken och tar på sig sin rock som det står ”Manager” på, hehe.

Efter att ha piggnat till lite glider vi över till The Embassy Theater. Där inne kan man sitta på platserna som Sagan Om Ringen-teamet hade på premiären. Av de filmer som går så är det bara Prince of Persia som är intressant. Så vi fixar biljetter till den och en stor popcorn och får sen trängas i den gigantiska salongen med tre andra. Så vi går runt och kollar alla stolar först istället. På varje sits står vem som satt där på premiären. Ute i ett hörn hittar jag platsen jag ville sitta på – Viggo Mortenssen, och Orlando Bloom bredvid. Men de var för felplacerade. Så vi försöker hitta Liv Tyler, men hon finns ingenstans. Det slutar med att vi slår oss ner på de bästa platserna, i mitten, med massa benutrymme – Frodo och Sam.

Filmen var väl sådär, men den var fartfylld och mycket omöjliga hopp. Efter filmen går Rasmus på toa, och kommer ut och säger ”That’s the nicest toilet I’ve ever been to” så jag måste kika in. Och ja, det var verkligen fräscht, speciellt för en biograf.

Ute öser regnet ner och det är helt svart. Vi väntar under taket på röd gubbe och springer sen över gatan till matstället på hörnet för lite mat (och öl). Det blir en varsin burgare, och jag får provsmaka ett gäng öl innan jag bestämmer mig för husets bittra.

Det är tisdagskväll, och vi hoppas att ikväll är lite bättre än igår gällande utelivet. Men nej, nästan alla ställen har stängt. Vi sjunker ner i två mjuka skinsoffor inne på Temperance, och över några öl diskuterar vi kvinnor i några timmar. Efter detta försöker vi hitta peppet men det finns inte där, inte ens nere på The Basement. Så vi kilar upp på rummet. Där sitter en kille från Mexico och stämmer sin gitarr, han med en likadan gitarrväska som jag. Ironiskt nog är hans gitarr också identisk, vi köpte dem på samma ställe. Vi spelar lite tillsammans, försöker lära varandra låtar, men han ligger lite före mig så jag fick kämpa med början på Hotel California som han försökte visa mig.

Nästa dag checkar jag ut på morgonen och går sen upp och lägger mig igen. Städtjejerna kommer in och väcker mig och säger att jag inte får vara kvar. En halvtimmas extra sömn fick jag iaf. Rasmus mår lite dåligt så han skulle stanna och vila upp sig. Han fick sen problem med sitt pass som han råkat tvätta med sina kläder så han får åka tidigare upp till Auckland och ambassaden där för att lösa problemet inför sin hemresa den helgen.

Två lugna men väldigt roliga dagar ute på luffen igen. Shit vad jag saknar att resa, backpacka omkring.