Bobby och Rasmus på luffen

För två veckor sen kom Rasmus till Wellington. Det är en kille från Danmark som vi träffade på Fraser Island (vi var i samma bil). Han åkte Kiwi Experience-bussen från Auckland och ner. Det är inte mycket folk så här års på bussen, men då han åkte lyckades de skrapa ihop 20-25 personer.

Trots att jag inte kunnat sluta sjunga hela tiden i jeepen på Fraser, och gärna på svenska med de 5 andra svenskarna i bilen, så ville han ses igen. Jag packar det jag behöver för två nätter i mitt gitarrfodral, tillsammans med gitarren, och får skjuts av Chris till tåget.

Vandrar sen från tågstationen i blåst och regn till Base Backpackers där jag checkar in för en natt. Bara känslan av att krypa in i ett dorm igen är underbar, trodde inte jag skulle sakna det så. Ner för trapporna kommer Rasmus, utan strumpor (nåt jag tyckte var roligare än det egentligen var kanske). OMG your hair! – hans första kommentar.

Jag lassar upp mina grejer i min våningssäng och ser samtidigt en exakt identisk gitarrväska i rummet, intressant. Vi kilar sen iväg till McDonalds för att fira vår sammankomst. I Airlie Beach åt vi mer än hälsosamt ofta där ;P Så vi beställer in en Family Box, som består av fyra pommes, fyra drickor, och två Big Macs, möjligen var det två vanliga hamburgare också. Vi kämpar en stund med detta och när vi är färdiga kommer vi med den briljanta idén att prova boxen storleken större imorgon.

Efter det går vi till Temperance, som är ett tre våningars uteställe (jag vill tro att det var där jag var då jag var iväg på den där Silent Disco-grejen). Stället är helt öde. Bara bartendern står bakom baren i den dunkelt belysta lokalen. Han gnuggar rent ett glas med sin diskhandduk och välkomnar oss glatt. Vi sätter oss ner vid baren och beställer in första vändan öl. Han var också en backpacker, från Irland, men fastnade sen här. Vi bubblar på om resor, livet, och allt därimellan och han bjuder på några öl och shots.

Vid elva stänger de, och vi lummar därifrån till Basement, som är baren under vårt hostel. När ett hostel (eller hotell med för den delen) har en egen bar så är det olagligt i Nya Zeeland att ta med egen alkohol på rummet. Detta var något jag och Victor inte led så värst av på vår resa för vi blev bra på att smuggla in det istället ;P I ingången dit så träffar vi ett gäng killar som vi snackar lite med. En av dem säger “Do you know who this is?” och pekar på en av de andra. “It’s fucking Daniel Vettori!”, men vi har ingen aning om vem det är. “It’s the New Zealand national cricket team’s captain” svarar killen, “He’s really famous here”. Soft tänker vi, sen går vi alla ner till baren.

Lite öl, pool, snack, och dans senare ger vi upp för kvällen och lämnar stället. Vi tvingas dock upp inte långt senare då klockan är halv tio, vi måste förlänga våra dorm-platser med ett dygn till innan 10. Så vi går zombie-fierat ner för trapporna och gör det och kilar sen upp. Somnar som två små stenar medan regnet öser ner över Wellington.

När vi vaknar två timmar senare och mår mycket bättre så försöker vi klura ut vår dag lite lätt. Vi börjar med att vandra runt på Cuba Street och kollar in lite sköna butiker. Kvällen innan hade jag försökt få med honom på en tatuering, men det blev inte mer än att vi kollade in ett par ställen.

Vi letar sen efter något ställe för en varsin kaffe (nåt mochachino-aktigt till mig). Ställe efter ställe röstade vi ner – “Too few people” osv. Sen kom vi till slutet av Courtney Place och gled in på ett Starbucks. Jag har bara varit på ett en gång tidigare, och det var i Berlin. Så där tar vi en varsin kaffe och sätter oss ner. Jag gör någon rolig kommentar om kaffet och mannen som sitter bredvid lyfter huvudet från sin laptop och frågar “Did you get the wrong coffe? It does happen”, men jag upprepar vad jag sa och han förstår att han hörde fel. Vi pratar en stund och sen går han upp bakom disken och tar på sig sin rock som det står “Manager” på, hehe.

Efter att ha piggnat till lite glider vi över till The Embassy Theater. Där inne kan man sitta på platserna som Sagan Om Ringen-teamet hade på premiären. Av de filmer som går så är det bara Prince of Persia som är intressant. Så vi fixar biljetter till den och en stor popcorn och får sen trängas i den gigantiska salongen med tre andra. Så vi går runt och kollar alla stolar först istället. På varje sits står vem som satt där på premiären. Ute i ett hörn hittar jag platsen jag ville sitta på – Viggo Mortenssen, och Orlando Bloom bredvid. Men de var för felplacerade. Så vi försöker hitta Liv Tyler, men hon finns ingenstans. Det slutar med att vi slår oss ner på de bästa platserna, i mitten, med massa benutrymme – Frodo och Sam.

Filmen var väl sådär, men den var fartfylld och mycket omöjliga hopp. Efter filmen går Rasmus på toa, och kommer ut och säger “That’s the nicest toilet I’ve ever been to” så jag måste kika in. Och ja, det var verkligen fräscht, speciellt för en biograf.

Ute öser regnet ner och det är helt svart. Vi väntar under taket på röd gubbe och springer sen över gatan till matstället på hörnet för lite mat (och öl). Det blir en varsin burgare, och jag får provsmaka ett gäng öl innan jag bestämmer mig för husets bittra.

Det är tisdagskväll, och vi hoppas att ikväll är lite bättre än igår gällande utelivet. Men nej, nästan alla ställen har stängt. Vi sjunker ner i två mjuka skinsoffor inne på Temperance, och över några öl diskuterar vi kvinnor i några timmar. Efter detta försöker vi hitta peppet men det finns inte där, inte ens nere på The Basement. Så vi kilar upp på rummet. Där sitter en kille från Mexico och stämmer sin gitarr, han med en likadan gitarrväska som jag. Ironiskt nog är hans gitarr också identisk, vi köpte dem på samma ställe. Vi spelar lite tillsammans, försöker lära varandra låtar, men han ligger lite före mig så jag fick kämpa med början på Hotel California som han försökte visa mig.

Nästa dag checkar jag ut på morgonen och går sen upp och lägger mig igen. Städtjejerna kommer in och väcker mig och säger att jag inte får vara kvar. En halvtimmas extra sömn fick jag iaf. Rasmus mår lite dåligt så han skulle stanna och vila upp sig. Han fick sen problem med sitt pass som han råkat tvätta med sina kläder så han får åka tidigare upp till Auckland och ambassaden där för att lösa problemet inför sin hemresa den helgen.

Två lugna men väldigt roliga dagar ute på luffen igen. Shit vad jag saknar att resa, backpacka omkring.