Victor dansar

På vägen hem i fredags i Paihia efter att ha handlat lite bananer och bröd inne i den lilla byns lilla centrum så dansar Victor lite under ett träd. Det var en väldigt speciell och härlig upplevelse som jag känner starkt för att dela med mig av till er.

Så varsågoda, steg 1:

Och steg 2:

Fotnot: När jag skriver ”hem” så betyder det så klart att vi är på väg till det ställe där vi för tillfället sover. Så att folk inte börjar bli rädda och få för sig att vi ska komma till Sverige snart.

Jag är en banan

Otvivelaktiga bevis – jag är en banan. Så brun kiwi, som jag först trodde att jag var, är alltså fel och måste bytas ut till Bobby Banan.

Bevis nummer 1: Vi hittar en påse bananer i en affär i Paihia som heter just ”Bobby Banana” med en bild på en glad banan som har slående likheter med mig så som att den har två ögon.

Bevis nummer 2: Idag då vi lämnade Paihia så äter vi grym mat på nåt random gatukök. Jag beställer en hamburgare som är sjukt god. Den har en massa morötter och en skivad rödbeta på sig – awesome. Men kolla vad det står på herrns tröja!!!

Jag håller er uppdaterade om detta mysterium som kan vända ut och in på vår värld som vi känner den idag.

Auckland och Bay of Islands

Jodå jag lever och har det riktigt bra. Inte bara orkat ta mig för att skriva nåt eller få upp bilder. De har inte fritt internet i NZ som de så bekvämt haft på alla tidigare ställen. Det är rent generellt dyrt här, som hemma, har nog på de tre nätter jag varit här blåst 1500.

Batteriet på datorn dör strax och jag o Victor har bara en nätadapter att dela på just nu, den ena gick sönder. Inte långt till läggdags heller, imorn ska vi upp rätt tidigt och åka söderut mot Mercury Bay för en natt. Vi har spenderat två nätter i norra NZ, i Paihia – Bay of Islands. Det var riktigt nice.

Första dagen var lite seg. Jag landa runt 4 på morgonen på Aucklands flygplats och hade sovit väldigt dåligt senaste dygnet. Tog mig en stor smarrig macka på Subway och åkte sen in till stan efter några misslyckade försök att sova på flygplatsen som trots tiden var smockfull med folk.

När jag kommit till centrum och checkat in på Fat Camel så är inte rummet klart än på 5 timmar så jag åker upp till allrummet och lägger mig i en asskön soffa och somnar. Efter en timma hör jag en bekant röst – Victors. Vi bubblar lite och spenderar sedan dagen på en strand med sköna människor, lite öl, bad, och grill.

Men shit vad man bränner sig fort här, de pratar dock om det hela tiden och varnar att man bränner sig lätt eftersom det knappt finns nåt ozon-lager ovanför NZ (eller Australien). Även om det är jättemycket moln här så ska du smörja in alla exponerade kroppsdelar med 30+ solkräm för att inte bli bränd på ungefär 6-7 minuter som västerlänning.

Vi festa sen med några svenskar på kvällen, 2 NZD för en öl, vilket är typ 11 kronor. Spelar lite biljard och Victor hittar ett flipper och blir lycklig. AC/DC är i stan så det kryllar av folk överallt.

Nästa dag är det upp vid 6 för att åka buss vid 06:45. Självklart vill min kropp inte upp så jag vaknar till helt förvirrad först en kvart innan bussen går, slänger ihop min packning, checkar ut och rusar iväg.

Nej nu dör snart datorn, får uppdatera er mer nån annan dag.

KLIA

Nej jag har inte fått löss, eller skabb, eller massa myggbett, utan befinner mig på KLIA – Kuala Lumpur International Airport. Tog expresståget hit för drygt 70 kronor, gick på 28 minuter (taxi samma sträcka över en timma).

De har fritt internet här så tänkte bara säga hej. Lyfter snart mot Brunei och kanske hör av mig även där. Mitt bagage på 8,5 kilo skickade de direkt till Auckland. Självklart fick jag gräva fram och visa mitt arbets-visum samt retur-biljett.

Säkerhetskontrollerna är lite annorlunda här. De har två små kontroller istället för en stor. Gick väldigt smidigt att komma igenom första, och jag har inte köat nånstans förutom till boarding desk. Här vid min gate är det nästan helt tomt, även planet skulle vara rätt tomt. Kanske lyckas få mig en blund under de 2,5 timmar det tar att nå Brunei.

Tog en fin liten bild på den utsikt jag har just nu. Mindre roande kanske, men nu är det nästan precis som att ni är här ;P

Spilldagar

Igår var en liten orkeslös dag. Efter Batu Caves så hamna jag framför MSN ett tag, var och åt, försökte få tag på en biljett till Avatar 3D för 35 kronor men det var slutsålt, lite sånt. Slutade med att jag gick upp på rummet. De hade flyttat mig till ett nytt rum för att en full kanadensare spytt ner en hel dorm, och jag menar verkligen att han spydde ner hela, inklusive våning två, ett och bottenvåningen, då han sökte sig till toaletterna som är längst där nere. Rummet jag hamna i var egentligen bara för en person, men de hade lagt in två madrasser som två andra svenskar sov på. Vi låg o prata om resor o sånt i nästan fyra timmar tror jag det blev. Har mycket att se fram emot på min resa helt klart, och idéerna till nya resor är inte direkt få.

Packade ihop mina grejer imorse, lämnade ifrån mig lite saker till hostelet (så som en toarulle jag släpat med mig från Kina för de hade dåligt med sånt där, en liten handduk, kartor, samt mina vinterkängor, och några AA-batterier jag inte har användning för). De blev väldigt glada och de flip-flops jag lånat av dem efter jag fick skavsår gav de till mig – ”Take them”, alltid med ett stort leende. Och just leenden ser man mycket här, många ler stort åt en, folk man går förbi, folk man pratar med, det är härligt, man blir mycket gladare av alla leenden och av att le tillbaka.

Nu sitter jag ute på den härliga verandan igen efter att ha ätit frukost med en norsk som också sa upp sig från jobbet för att åka ut och resa. Det fläktar skönt här, men blir ändå rätt snabbt på tok för varmt. Det går åt mycket vatten. Och man smiter gärna in i köpcentrat på andra sidan gatan för där är det så svalt och massa folk att titta på.

Vid utgången/ingången till parkeringen som vi på hostelet tar så går en vakt runt med en dubbelpipig hagelbössa på ryggen. Förstår inte riktigt hur dom tänkte att det var en bra idé, menar det är större sannolikhet att oskyldiga träffas än en eventuell tjuv. Samma på Hong Kongs flygplats, där gick vakter med maskingevär med sina fingrar på avtryckarna, och detta var efter säkerhetskontrollen. De borde ju förstå att de gör hela situationen farligare genom att föra in sina stora vapen dit som andra potentiellt skulle kunna ta från dem, och om de skulle använda dem så skulle det göra enorma mänskliga skador. Det är lite annorlunda mot lugna Sverige här.

Ikväll 22:20 går mitt flyg till Brunei. Där får jag efter 2,5 timma vänta i helt underbara 12 timmar innan nästa flyg. Det har en mellanlandning, antar i Sydney, innan det når Nya Zeeland klockan 03:55 på torsdag efter 10,5 timma. Här ligger vi 7 timmar före, i NZ är de 11 timmar före. Så det försvinner lite tid på det, men det blir ändå en väldig resa. Mycket sittandes på flygen och försöka sova trots att jag tycker planen går rätt tokigt (det som lyfter vid 12 lär man inte kunna somna på de första 10 timmarna). Och så klart fördriva tiden på en sovande flygplats i Brunei, för inte mycket lär vara igång vid fyra på morgonen. Frågan är om de skickar min packning vilse som de gjorde med Victors. Ska packa mitt handbaggage så att jag har det nödvändigaste. Jaja, det blir nog bra och intressant ändå, blir oftast det.

Batu Caves

Batu Caves är en hinduistisk helig plats, ett antal sammanlänkade limestone-grottor i ett berg över 100 meter ovanför marken. Igår var den stora dagen på året där hinduer smyckade sina kroppar och med krokar hängde frukter och blommor från sin hud. De gick sen från centrala Kuala Lumpur ut till grottorna 13 kilometer utanför stan. Det ska ha varit oerhört många pilgrimmer som gick, men jag valde att inte åka dit eftersom man inte kunde komma in i grottorna då. Men Ett Stycke Jonas var där och fotade lite av Thaipusam som högtiden heter.

Jag kommer dit med taxi för ungefär en femtiolapp. Det är billigt och smidigt med taxi här, femtio spänn var till och med att klassa som nästan lite dyrt för 13 kilometer. På platsen syns det att det varit mängder av folk där. Överallt på marken ligger mängder av tomma vattenflaskor, frukter, blommor, och annat.

Styr stegen mot den 44 meter höga statyn av den indiska krigsguden Murugan. Den känns gigantisk, kanske för att den är just gigantisk. Bredvid dess fot finns den trappa som med sina 272 trappsteg leder upp till grottan. På vägen upp hoppar apor omkring vid sidorna och plockar bland allt skräp, letar efter munsbitar.

Inne i grottan finns flera små tempel med färgrika små statyer av olika hinduistiska gudar och personligheter. Överallt rör sig turister och väldigt många hinduer lätt att urskilja med sina kastmärken och typiskt vackra indiska kläder i starka färger.

När man gått en bit här inne så kommer ytterligare en trappa, dock inte så lång som den första. Här är ett myller av djurliv. Längs bergväggen till höger om mig klättrar en massa apor upp och ner, vissa gräver bland allt skräp efter mat. Fåglar flyger ner och landar för att också leta mat. Och en mängd hönor och tuppar går omkring på marken.

Det är så härligt att naturen och djuren finns överallt tillsammans med människorna. I Sverige är det nästan bara katter man ser gå bland människorna utan koppel och utan bur, om ens det. Överallt genom hela Kuala Lumpur finns det budskap i stil med ”One earth”, alltså att vi ska ta till vara på den, inte förorena och skräpa ner, utan leva med den i det samspel vi en gång i tiden hade med den. Sen står det förvisso 10 taxibilar vid utgången på tomgång, men man måste börja nånstans.

Mannen som åkte upp för en kulle men gick ner för ett berg

Rekord i längsta rubrik – check! På tal om rekord … eller ja, vet inte vart jag vill komma men detta är inlägg 102 i bloggen, och den har fått 100 kommentarer. Så nu vet ni det.

Dagen kom igång lite segt för mig. Passade på att ligga och dra mig lite, söndag och allt ju, så gick upp strax efter nio för frukost. Hamnar på ett bord vid tre pratsamma och sköna tyskar, de som höll låda igår kväll. Vi tar de vanliga frågorna en efter en – ”Where are you from?”, ”Where have you been?”, ”Where are you going?”, ”When did you arrive here in KL?” och så vidare. Det är mest resandet man snackar, och det är en helt outtömlig källa för samtal. Jag och en mexikansk kille sitter sen i över en timma och bubblar om resandet innan vi ger oss ut på stan åt varsitt håll.

Jag har lite nya tips på vart jag ska ta vägen, China Town ska vara en upplevelse. Men jag får på monorail-stationen ett nytt infall och tar mig till KL Sentral som är deras centralstation. Resan kostar mig 3 kronor. Jag tar därifrån en taxi för 12 kronor upp till deras nationella monument över sina stupade soldater i olika krig, bland annat världskrigen.

Platsen ligger högt uppe på en kulle med en stor obelisk vid ingången med en inskrift i stil med ”For our fallen heroes”. Efter den har vi en halvmåne-formad byggnad med stjärnformade pelare (som två vridna fyrkanter lagda över varandra) – typisk islamsk stil. Går vidare ut på en stor plattform omgiven av vatten, på den reser sig den stora statyn över soldater med vapen med stupade vid sina fötter. En hyllning till alla Malaysier som dog under första och andra världskriget, samt under Vietnam-kriget.

Jag frågar en man som säljer glass vart den nationella moskén finns. Han pekar ner för kullen och säger ”300 meters”. Antingen går jag vilse eller så hade han noll uppfattning om avstånd för jag når den först fyra-fem timmar senare. Det hela börjar med att jag passerar en gigantisk park med massa människor, så jag går in. Där har de en massa olika växter, små sjöar och bäckar, blommor, etc. Går runt där länge och tiden bara far iväg.

Frågar ett gäng olika människor om vägen och leds ut ur parken och sen ned för en väg bredvid den. Till vänster ser jag stadens konturer ovanför alla höga träd. På ett ställe har de hängt upp gigantiska nät över träden och på det hoppar en mängd små apor runt. Jag fortsätter ner en bra bit och där dyker några apor ner rakt framför mina fötter. Och det kryllar av dem i trädet bredvid. Leker, busar, äter. En mamma har sin vad det ser ut som väldigt nyfödda son hängande under sin mage och skuttar ut mitt i gatan som det far fram bilar då och då. Hon ångrar sig som tur var rätt snart och återvänder till trottoaren.

Efter kanske en timmas gång har jag kommit ut ur parken och ner till moskén som ligger vid botten av kullen, äntligen. Klockan är runt sex på kvällen här och det är snart skymning (börjar strax efter sju). Den är tyvärr stängd för icke-troende just nu så jag går bara runt den och tittar lite. Verkligen en vacker byggnad om än enkel på sina ställen. Överallt ser man de åttauddade stjärnorna, till exempel kaklat vid foten av alla träd.

På andra sidan gatan ser jag en lite äldre sliten byggnad som också ser ut att vara byggd i typisk islamsk stil. Går runt och fotar den en stund. Jag gillar verkligen lite slitna byggnader, det är väldigt snyggt på nåt sätt.

Då snubblar jag även över deras gamla tågstation som byggdes av britterna på 1800-talet då de ockuperade landet, vilket var fram till 1957 (enligt en taxi-chaufför). Byggnaden är verkligen fantastiskt vacker med sin speciella stil. Taxi-chauffören säger att de flesta turister tror att det är en moské.

Efter detta beslutar jag mig för att ge upp för dagen, det börjar skymma, och skavsåren ömmar lite trots att jag mest gått runt barfota. Så jag tar en taxi till närmsta Monorail-station för 8 kronor och tar monorail:en mot mitt hostel för 3 kronor.

Tanken är att ladda upp lite bilder till datorn bara och sen äta men träffar en svensk att prata med, och snart ansluter två tyskar. Det är fullt liv på vår altan här. Mycket folk, bara backpackers, och alla delar de resminnen och tips. Nu funderar jag på att bryta upp för lite mat. Detta inlägg tog fyra timmar att skriva klart ;P

KL Tower by night

Jag går från Petronas Towers till KL Tower i kanske en fjärdedel av min vanliga fart och med ett kvitto på foton. Det är inte för att jag bara chillar fram och tycker kvitton är snyggt på fötter, utan för att mina flip-flops nu snart tagit död på mina fötter. Skavsår överallt, försöker lindra det med att stoppa några kvitton mellan foten och plasten. Det hjälper lite. När jag sen kommer till djungeln som omger KL Tower så tar jag av mig flip-flopsen och går barfota.

Ser inga apor denna gång, men jag hör dem, överallt. Stannar vid en publik toalett som har vattenkranar för att skölja fötterna. Galet skönt. Tar mig upp till tornet och upp i det för en andra gång. Vädret är tyvärr inte så bra, skymningen döljs till stort av moln. Men det är vackert ändå.

Jag stannar där i långt över en timma. Går runt, tittar, fotar. När det väl blir helt mörkt ute och vad som känns som miljoner små lampor tänds så är utsikten fantastisk. Petronas Twin Towers skiner fram mitt i staden. De liknar mest två silverkulor som kastar sitt vita sken runt sig. Det är svårt att slita sig från att bara sitta och titta på dessa vackra torn och förundras över människans ständiga strävan att trotsa det omöjliga – på gott och ont.

Efter en stund här väljer jag att ge upp. Barfota tar jag mig ner och provar mina flip-flops igen. Nej, det går inte. Så beställer dit en taxi som tar mig till hostelet för drygt 50 kronor och en halvtimmas färd. Staden är fullsmockad med bilar så det går segt, men jag har en väldigt skön chaufför. Han hade jobbat för Svenska Kullagerfabriken – SKF – i 17 år innan lågkonjunkturen tvingade honom söka nytt. Vi bubblar på och halvtimman går fort.

Tillbaka på hostelet så visar jag mina fina fötter och de ger mig direkt ett par nya och riktigt bra flip-flops. Dom är bara på tok för sköna här. Slår mig ner på altanen för att ladda upp datorn och kameran samt föra över alla bilder. Delar ett gäng öl med en kille från schweiz som backpackar runt i sydostasien med sin son och flickvän, samt med en brittisk kille (ja han var bättre på att öla) som också reser runt i regionen. Vi utbyter en mängd restips och historier från alla platser vi varit på. Det här är livet är vi väldigt eniga om, att vara på resande fot nära de som bor där och långt ifrån alla gigantiska jättedyra lyxhotell. Att ständigt ta dagen som den kommer. Och som vanligt trillar vi in på världspolitik och om USAs roll i den. Jag har aldrig träffat eller ens hört talats om en backpacker som är okej med deras storhetsfasoner. Backpackers är ett skönt släkte, öppna för det mesta, trevliga, ödmjuka, vidsynta, och framförallt har de koll på saker annat än bara sin lokala gata där hemma.

Efter någon timma går jag och knyter mig. Klockan är bara 22 här och ett gäng nyanlända tyskar pratar i min dorm. Men jag slocknar ändå som en sten efter bara nån minut. Det är märkligt ändå att jag sover så bra här, hemma sov jag oftast extremt dåligt. Måste vara den totala avsaknaden på stress som gör sig positivt påmind.

Petronas Twin Towers

Halv åtta på morgonen ringer alarmet i min mobil. Denna natt har jag sovit mycket bättre för att jag fick en till liten filt att ha över mig. Skyndar mig direkt till Petronas Towers för biljettsläppen som är om en knapp halvtimma, hört att man bör vara där rätt tidigt. Magen skriker dock rätt ordentligt så plockar med mig en påse cashewnötter och en flaska vatten.

När jag kommer dit så chockas jag av den långa kön som ringlar sig på tornets bottenvåning. Jag står där i nästan två timmar för att få biljetten till Skybridge. Man väljer från ett antal tillgängliga tidpunkter med en kvarts mellanrum hela dagen. Då jag kommer fram finns det inte så många tider kvar att välja på så jag tar den 16:30 för då kan jag gå till KL Towers sen igen och se solnedgången över staden.

Tar mig till hostelets altan och serveras med den grymma frukost som ingår för de dryga 70 kronor jag betalar per natt, biljetten tryggt i bröstfickan. Spenderar några timmar här med att fixa med bilder från kameran, surfa upp mig på svenska nyheter, samt läsa lite om landet. Sen slutar min dator att ladda märkligt nog, testar alla uttag tills jag märker att en säkring i min adapter gått. Den är på en ampere och trots att jag letar runt och frågar på många ställen hittar jag ingen. Som tur var så får jag låna en ny adapter av hostelet.

Timmarna går och jag gör lite jobb på privata projekt innan jag tar mig in i Times Square som ligger precis bredvid. Stället är säkert 10 våningar högt och har till och med ett nöjesfält inomhus med bland annat en berg-och-dalbana. Idag är en stor helgdag i Malaysia och det märks för jag kan knappt ta mig fram. Det är folk överallt, alla matställen fullsatta, alla bänkar överbefolkade, och köerna till bankomaterna ringlar långa. Men jag pressar mig genom köpcentrat och upp till monorail-stationen och tar mig till Petronas Twin Towers.

Under den dryga kvart det tar att gå från monorail-stationen till tornen börjar jag märka att de flip-flops jag köpte för 20 ringit inte var de skönaste. In fact, de är hemska. Men jag tar mig till tornen och släpps in med min biljett. Först får vi se en 3D-film om tornen, men som mest egentligen var reklam för det stora malaysiska oljebolaget Petronas som byggt tornen och har det som sitt högkvarter. Efter det går vi genom security och in i hissen som tar oss upp till våning 41 på 41 sekunder. Där har vi tornens skybridge som hänger mellan tornen 170 meter upp. Vi får vara här i 10 minuter innan vi skickas ner igen.

Efter att redan ha besökt KL Tower dagen innan så är jag inte lika imponerad av utsikten från 170 meters höjd som den från 250 meters höjd. Men den är ändock vacker, speciellt tornens stora park som man nu ser tydligt.

Jag fotar lite till och sen skickas vi ner med hissen igen. Där nere har de ett litet informationsrum om tornen med info om hur det är byggt etc. De har ett väldigt speciellt utseende, och många som varit runt och sett många skyskrapor säger att just Petronas Twin Towers är de mäktigaste och vackraste. Efter att ha sett ett demo på hur ett åskoväder ter sig över tornen så letar jag mig till det kanske 8 våningar höga köpcentrat som tornen springer upp ur.

Att hitta mat är inte svårt. Jag går in på ett malaysiskt ställe som erbjuder kyckling, nån slags sallad, nudlar samt soppa med några nästan pasta-aktiga kuddar med grönsaker och nåt annat i. Jag betalar 12 svenska kronor och går runt lite i köpcentrat. Längst nere står ett malaysiskt band och spelar folkmusik. Jag står vid räcket och kollar på alla hundratals människor som strömmar omkring, och kollar upp mot taket och alla butiker längs vägen. Där ser jag ”New Zealand Nature” och blir nyfiken. Det visar sig vara ett ställe där man köper glass. Jag måste prova, värma upp mig lite inför NZ liksom. Deras Rocky Road var så där galet god så man visste varken ut eller in.

Efter detta anser jag mig färdig med tvillingtornen och lämnar stället. KL Towers nästa! Det börjar bli dags för skymning.

Kuala Lumpur

Tro det eller ej men jag vaknade mitt i natten och frös under min lövtunna filt. Det var av alla fläktarna i taket som kyler ner mig och de sju andra som ligger och snarkar i rummet. Men jag kom upp i bra tid ändå och gick ner och åt den frukost som ingår med rummet, grymt!

Jag får sen låna flip-flops av hostelet och ger mig ut på stan mot Monorail-stationen för att ta mig mot Petronas Towers för en titt utifrån (ska man åka upp till dess skybridge så bör man börja köa innan åtta på morgonen, klockan var nu efter nio).

Tornen reser sig högt över mitt huvud. Stål. Glas. Betong. Jag försöka ta mig upp i dem imorgon. Jag går in i huvudentrén och befinner mig då i ett stort köpcentrum utsmyckat i malaysisk stil. En kvinna från Estland kommer fram och ber mig ta ett foto på henne med all ornament i bakgrunden. Vi pratar lite, småskrattar lite åt våra förfrusna landsmän, och går sen vidare åt varsitt håll.

Jag letar mig ut på baksidan av tornen för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Där ute får jag en glädjande överraskning: en stor vacker park med massa vatten. Genom vattnet vadar personal som ser ut att dammsuga den kaklade bottnen.

Går vidare i parken och hittar ett ställe där barn med sina familjer badar. Doppar mina fötter lite och går sedan tillbaka.

Jag går tillbaka till monorail-stationen som har sitt namn efter kullen jag nu ska upp för – Pineapple hill. Så klart går jag och köper lite ananas innan jag vågar mig upp. Kullen är väldigt stor och är faktisk bebodd av en tropisk regnskog. Högst upp TV-tornet Kuala Lumpur Tower, det fjärde högsta i världen.

Promenaden upp är väldigt spännande. Det är många trappsteg, och snabbt försvinner skyskraporna och trafiken, dolda av den täta vegetationen. Efter knappt hundra trappsteg kommer jag till ett utomhusgym, bara med naturliga redskap. Jag gör några chinups inför min flottstrid med Hallon då jag ska återvända till Sverige ;P

Efter gymmet så står plötsligt en apa nära mig på ett av trappstegen och tittar lite förbryllat ut i djungeln. Han skuttar lätt förbi mina fötter, och efter honom kommer ett gäng till. Det är massor av apor här! Så härliga och söta små krabater.

Går sen upp vidare och kommer till en serie mindre hängbroar i djungeln för att sen nå KL Towers fot. Här går jag till en matvagn med några muslimska kvinnor i och beställer en slags hamburgare som kan vara den godaste jag ätit: stekt ägg med rivna morötter, nån slags kål-sallad, kyckling, gurka, och nån sötsur sås.

Under tiden kollar jag en karta och ser att det finns mer djungel att se om man bara går en bit bort. Vilket jag gör. Där finns inga broar eller trappor utan jag vandrar på bar mark mellan alla möjliga gigantiska växter. När jag kommer ut från den lilla rundan så ser jag en gigantisk röd varningsskylt som jag missade tidigare: giftiga spindlar, ormar, tusenfotingar och skorpioner finns där inne, om man dör hålls staden ej skyldig. Jag kollar ner på mina av flip-flops skyddade fötter och skrattar lite – oops.

Nu tar jag mig upp i tornet. 250 meter upp i tornet flyger hissen på under en minut. Jag går runt där uppe några varv och kollar ner på höghusen. Vilken syn. Man ser Petronas Towers härifrån väldigt bra, lite snett från sidan. Får höra att man ska komma hit vid solnedgången för att bli helt förälskad i staden, så kanske tar en till tur hit. Kostar bara 27 ringit att åka upp (1 ringit = 2 kronor).

Efter en timma tar jag mig ner lagom till ett fantastiskt ösregn. Väntar ett tag och går sen tillbaka ner genom en blöt djungel. Åker tillbaka mot mitt hostel. Shoppar. Äter nåt fantastiskt starkt, men gott. Får någon speciell kokosmjölk-soppa till som svalkar bra, den har en massa skumt men oerhört gott innehåll. Bloggar lite. Kör Spotify. Nu duscha. Puss!